Den bittra verkligheten
Jag kastades ut i det som kallas verkligheten, jag flyttade eftersom jag var tvungen och jag växte upp. Man inser inte hur bra man har det hemma med sin familj, den ständiga värmen man alltid får utav dem, stödet som de symboliserar. Träden utanför mitt rum som alltid blåste så bräckligt och stillsamt utanför fönsterkarmen, det var precis som om de hade sitt egna liv och det var helt problemfritt. Snöflingornas eviga sken och glans var något som alltid fick mig le, det spelade ingen roll hur kallt det var. Problemen jag alltid hade gällande pojkar var något man alltid fick erfarenhet över, jag antar att alla får det förr eller senare. Allt symboliserar att man växer upp, att man blir utknuffad till verkligheten och att man försöker kravla sig uppåt i samhället, försöker förtjäna tillit, man utvecklas.

Flyttdagen kom och jag kände mig lättad över det, jag ville bara bort på en gång. Jag antar att jag ville uppleva livet, jag ville utforska och jag var förväntansfull. Efter endast några månader, kanske något år, så inser man hur fel man hade, hur ens förväntningar vänds emot en och hur denna så kallade verklighet egentligen bara är hårt och kall. Att inte vara hemma var ensamt, alla små bråk man hade med syskonen, allt liv som alltid cirkulerade runt mig inom min vardag var som bortblåst. Något som jag alltid brukade ogilla, saknade jag helt plötsligt. Ingenting var som det brukade vara.

När man åkte tillbaka hem så kändes det delikat på så många sätt, varje gång man lade sig i samma soffa som tidigare så slappnade man av, kände sig bara allmänt tom, hade ingenting alls att göra och det ville man inte heller. Nu förstår jag dock den bittra verkligheten, jag hittade mig själv i den processen och idag vet jag precis vem jag är och vem jag kommer bli. Tack vare detta, är anledningen till att jag idag agerar såsom jag gör och jag har kontroll över mitt egna enkla liv.

Under denna utveckling inom mig själv, så valde mina föräldrar att gå skilda vägar. Detta gjorde det hela svårare, inser jag idag. Det är något man ofta inte ser när man väl är i det dilemmat. Det känns som om man mår som man alltid gjort, men det gör man inte. Smärtan gnager sakta sönder en, inifrån och ut. De älskar varandra inte. Det där lugnet man hade hemma var som upplöst, försvunnet. När man kollade ut på träden utanför fönstret så var det inte träd som stillsamt svajade runt för sig själva, utan de var bara träd. Snöflingorna utanför tappade sin glans och graciösa väg ner till marken, nu symboliserade de bara snö som var döende, på väg ner. Jag kunde gå, utan att tänka. Jag kunde le, utan att le inombords. Jag skrek inom mig, men var tyst på utsidan. Ett leende stillar människors oro, vi är så lättlurade allesammans. Dock är detta ingenting man kan hjälpa, man befinner sig i ett skal utan utväg, det är något man måste inse helt på egen hand och sedan ta sig ur det. När man gjort det, så växer man. Man blir större och större för var dag och man känner hur det stärker en. Händelsen blev en omväg i mitt liv, men jag hittade tillbaka och nu är jag på rätt spår vilket är något jag aldrig kommer ge upp.  

Fastän jag har en lång tid kvar att vandra på denna bräckliga lilla bubbla vi lever vi, så känns det som om jag upplevt allting jag vill uppleva. Jag vet hur världen ser ut, och jag vill att det räcker med det. Jag hade det bra såsom det var, med det eviga stödet, men jag har det bättre nu när jag växt upp och vet vem jag är och ser den jag kommer bli. Därför kanske det är bra att bli utkastad till den verklighet vi lever i.

Skriven av:
Magdalena Andersson
5 januari 2011